Nu har jag flyttat igen. Här finns jag numera: http://ligganykter.blogg.se

Lilla flickebarn

Det är lite tråkigt att alla ska sjunga "And I'm telling you" nu efter Bianca Ryan. Men där Bianca bara har en fantastisk röst så har den har flickan så otroligt mycket mer. Se till att kolla hela klippet.

Dag 9

Dagen innan hemfärd.
Vi avslutade helgen med att gå på födelsedagsfest igår. Det var väldigt trevligt, massa mat och alkohol och massa skönt folk. Jag var dock den enda som inte kunde japanska. Det var lite jobbigt, men det är kul att sitta och lyssna också. Och när folk blev lite mer fulla började de våga prata engelska med mig.
Vi avslutade natten med att runt tre på morgonen spela uno. Det är tydligen en tradition de har, så alla japaner kunde spelet.
Idag har jag spenderat mina sista pengar och avslutat min matvärldsturné. Vi kom upp i nio olika länder. Japan, Okinawa (ligger i japan men har en egen matkultur), Kina, Korea, Italien, USA (pizza från Dominoes), Thailand, Nepal och Indien.

Nu är jag så trött som det går att bli. Ska duscha och packa och sen däcka.

Dag 7 och 8

Torsdag var ännu en dag på stan. Träffade Said på Starbucks, promenerade till en indisk buffé, och sen testade vi på en arkadhall. Det var grymt. De flesta spelen handlade om musik, dansa till musik, scratcha som en DJ, spela gitarr, trummor och ett spel som skulle väl representera något slags piano. Said var bäst på allt. Snabb som fan är han.

Igår började vi med en runda på stan igen för att sen möta upp Gustavs kompisar David och Claudianna. Vi åt middag på en thairestaurang (jag försöker äta från så många olika länder som möjligt, nu är vi uppe i sju), och fortsatte sen till en klassisk japansk studentpub. Där satt man på golvet och drack öl för 9 kronor. Det var ett riktigt bra sätt att starta en fylla.
De skulle hem tidigt så vi bestämde oss också för att ta sista nattåget hem. All trafik slutar gå mellan ett och fem på natten i Tokyo, varje dag. Så det är alltid ett val. Åka hem tidigt eller vara ute hela natten.
När vi satt oss på tåget får Gustav ett mail från Said (i Tokyo smsar man inte, man mailar. Jag fattar inte grejen). De sitter tydligen på en häftig bar och han vill att vi ska komma dit.
Vi gör självklart det två män i vår ålder måste göra. Hoppar av tåget och möter dem på en fantastisk röd plyschbar (som du kan se bilder på här). Sedan fortsätter vi till en karaokebar. Äntligen ska jag få sjunga.
Vi sitter där till halv sju på morgonen och det är otroligt kul.
Hemma vid åtta och nu ska jag försöka bli lite mindre bakis innan vi ska på födelsedagsfest ikväll.

Dag 6

Alltså jag och en kamera har aldrig gått bra ihop. Var ute på stan hela dagen idag och tog inte en enda bild. Funderar på att sno massa av Gustav i slutet av veckan så att man har nåt att visa iaf.
Vi var iaf i Akihabara. Teknikens mecka. Ett gigantiskt område med bara teknikaffär. Små stånd med elektroder, gigantiska åtta-våningsvaruhus med allt du nånsin kan tänka dig. Det fanns verkligen allt. Och inblandat mellan allt fanns nördaffärerna. Små actionfigurer, SNESspel, samlarkort, dockor, nallar, byggsatser, allt...Men sen uppenbarade den sig, affären som Malin pratat så gott om. Poplife...
Åtta våningar sexsaker. Leksaker, rep, utklädnader, dildos, begagnade filmer (!), lösfittor, lösrumpor... Det var riktigt kul. Man skulle kunna ha mycket kul med grejerna där inne. Och så gick det massa äldre män omkring och skämdes. Precis som det ska vara. En man stod blickstilla och tittade på en porrfilm i flera minuter.

Sen åkte jag för att köpa nya converse. Jag har självklart köpt en storlek för liten. Men jag ville inte köpa likadana. Jag hittade andra, mycket snyggare. Vem har dött av lite för små skor? Tråkigt nog (eller som tur var kanske) var de snyggare skorna slut. Men jag ska se hur mycket pengar jag har kvar i slutet av veckan.

Munskydd är verkligen vanligt att folk har. Jag har t.o.m sett folk stå i butiker med dem på. Det känns verkligen inte seriöst. Anledningen är tydligen att de är rädda för att bli sjuka. De kanske har någon viktig intervju eller sportmatch på gång. Men jag vet inte riktigt hur mycket det där skyddar. Jag är skeptisk.
Och japaner är sjukt onyttiga. Allt är sockrat, eller friterat. Ibland både och. Jag trodde jag skulle gå ner i vikt. Det verkar inte vara fallet. Idag åt vi äntligen riktigt bra sushi dock. Det var inte alls som hemma. Det var bara en rulle ris med rå fisk slängd på. Inga fina rullar eller blandningar. Men jag gillade det verkligen.

Dag 4...

...var ganska händelselös. Gustav har blivit ganska sjuk, så vi tog det lugnt. Som tur var hade vi sovit över hos hans vänner Robin och Mats. Så vi spelade lite dataspel, åt mat och kollade film. Jag har lite ont i benen av allt sittande på golvet. Men det är väl en vanesak antar jag.

Medan jag lägger mig i väntan på en ny spännande dag kan ni titta på bilder från vår utekväll i söndags. Det är en hel del bilder på mig i mina nya glasögon och tshirt. Jag är sjukt nöjd.

Några random tankar som har dykt upp under de senaste dagarna.
Det är förbjudet att röka på de flesta gator i Tokyo. Det är för mycket folk som rör sig. Men det är inte förbjudet att röka inomhus. Så när man är ute och går och är röksugen så får man helt enkelt sätta sig inne på ett café. Tvärtom helt enkelt.
Och jag tror en av anledningar att det är lite härligare att vara här är för att träden är gröna. Det är träd som inte tappar sina löv. Sådana borde vi verkligen skaffa i Sverige.

Dag 3

Vi sov alldeles för länge, men det hade iaf klarnat upp när vi väl kom ut på stan vid tvåtiden. Yoyogiparken var fin. Vi gick aldrig in dock. Gick runt på trottoaren utanför och såg alla band som stod och spelade. Med ungefär tio meters mellanrum stod det kids i varierande åldrar och spelande sin musik med hjälp av en liten bensindriven generator. Riktigt schysst sätt att liva upp en trottoar. Det bästa var raden av fans som stod framför dem och klappade i händerna. De stod verkligen i en spikrak rad, livlösa som små dockor med ett litet leende på läpparna och klappade i händerna.

Sen var det dags för shopping igen. Vi mötte upp några nya vänner till Gustav, Said och Sanna (som har en väldigt flashig blog, www.thevagabondset.com).
Jag måste säga det igen, den som lurat i alla att Tokyo skulle vara dyrt är galen. Tydligen beror det på att Yenen har gått ner väldigt mycket de senaste åren, men det kan inte bara vara det.
Jag köpte ett par fake-Raybans för 60 spänn som jag sen satte in slipat glas i för 300 kr (!!!). Så ett par helt nya, sjukt snygga glasögon för 360 spänn. Sedan ett par svarta converse för 240 kr och snygga svarta jeans för 200. Tokyo är fantastiskt.

Vi förfestade på sju kvadrat med cocktails in cans för att sen dra vidare till Le Baron. Ett sjukt dekadent ställe i en källare på en bakgata. Röd sammet så långt ögat kunde nå och långa soffor gjorda för
Efter nån timme skulle vi till nån annan klubb, Vanity. Inte riktigt lika kul. DJn kändes som att han var fast -97 och folket var ganska tråkigt. Men det släppte i slutet och jag snodde nån koreans jacka och dansade med killen som jag hade spanat in på flyplatsen i Helsingfors. Världen är liten.

Efter det skulle vi leta efter Red Room. Samma pub vi letade efter i lördags men nu hade Gustav fått direktioner. Det skulle ligga mitt inne bland massa hus.
De små gränddistrikten är ganska fantastiska. Husen är kanske tre-fyra meter breda och har två-tre våningar. Gatorna imellan är inte bredare än en meter. Allting är väldigt litet och mysigt. Just den här dagen var allt stängt för det är helgdag idag. Så det var en krypande tystnad över hela stället.
Mittersta gränden av tre skulle det vara. Ett rött rum med ett piano på nederbotten. Vi gick förbi en stor trädörr och helt plötsligt hörde vi pianoljud från andra sidan. Det lät som ett väldigt gammalt, lite ostämt piano. Och det spelades beatleslåtar.
Efter att ha stått utanför och tryckt ett tag fick vi så modet att gå in. Det var en kvinna som satt och spelade och tyvärr sa hon att de inte hade öppet idag. Men rummet såg fantastiskt ut, helt rött och massa vackra trädetaljer. Ett otroligt varmt ljus efter att ha stått ute i kylan ett tag. Man ville bara gå in och sätta sig och mysa med henne vid pianot. Men tyvärr fick vi åka hem istället.

Idag tar vi det lugnt. Väldigt lugnt. Imorgon blir det karaoke.

Dag 2

Efter jag hade kommit fram så var vi runt i stan lite. Allt var stort och det var massvis med folk överallt. Jag hade glömt kameran men tog några bilder med mobilen som finns på facebook.
Andra dagen fortsatte vi vår upptäcksfärd, fyra t-shirtar blev det. På kvällen började det dock snöa och sen regna och sen snöa igen. Väldigt mycket. Vi köpte paraplyer och började leta efter barer som inte fanns. Allt kändes ganska hopplöst, fastän det var otroligt trevligt att bara vandra runt i centrala Tokyo. Det bästa var när vi gick omkring i red light district bland alla kärlekshotell. Jag måste ta in på ett sånt.

När vi hade gett upp hoppet om att hitta ett schysst ställe på Shibuya så drog vi till Gustavs hemmatrakter, Kischijouji, där vi hittade en bar direkt och det var det bästa jag varit med om i hela mitt liv.
Det är mitt på gatan, en bil står parkerad och bakom den så har en bar och kök växt fram och över hänger några genomskinliga presseningar. De känner igen Gustav direkt och allt blir helt fantastiskt familjärt. Vi äter och dricker, utomhus, fast varmt och inomhus, typ. Tre öl, en drink och två maträtter var. 140 spänn var. Det här med att Tokyo var dyrt är helt befängt. Vart hade jag fått det ifrån? Alla var sjukt trevliga och vi ska tillbaka dit på tisdag, då han som jag inte kommer ihåg vad han heter jobbar. Han var fin.
Sen gick vi vidare till ett ungefär likadant ställe där det var lite mer folk ihopträngda under presenningen. Gustav gjorde en liten film (facebook). Det går verkligen inte att beskriva med ord hur fantastiskt det var.

Nu har vi precis kommit hem. Imorn blir det Yoyogi-parken. Det ska tydligen var riktigt bra.

Dag 1

Jag hade en sån sjujäkla resfeber när jag stod på Nils ericson och väntade på flygbussen. Det bara knöt sig i magen. Men det var inte obehagligt. Jag mådde ändå så jävla bra.
Väl på Landvetter fick jag vänta en halvtimme på att checka in. Jag var tidig(!) och det enda jag hade glömt var min kameraladdare (!!), det kanske kan bli människa av mig också nån dag.
En öl i magen och iväg till Helsingfors. En kille satte sig bredvid mig. Det märktes att vi var på samma nivå. Båda behövde prata och tänka på annat. Han skulle till Kina i fyra månader för att sen åka vidare till Australien i ett år. Kanske en liten annan sorts resa än den jag skulle göra, men ändå, jag var lika nervös.
Vi tog två öl var på flygplatsen i Helsingfors, sprang fram och tillbaka på toa och sen skiljdes vi åt och jag vidare till min boarding.
Själva flygresan var ganska händelselös. Jag hamnade bredvid en äldre japansk herre som jag pratade lite med. Han insisterade att jag skulle dricka saké. Till tredje flaskan tackade jag vänligt nej.
Sen slutade min skärm i sätet fungera. Ingen fler dålig amerikanska filmer. Fast jag hade hunnit se de två klassikerna (de stod faktiskt under kategorin classics) ”I Robot” och ”Transformers”, och några minuter av ”High school musical 2”.

Sen kom vi fram.

Och genast satte det igång. Toaletten var fylld med vatten till bredden, kranen skulle tryckas neråt, inte uppåt och man skulle stoppa ner händerna i nån maskin som torkade dem (tog några minuter att komma på). Inte ett rätt alltså. De är så roliga de här jappsens.

Nu sitter jag på tåget på väg till Shinjuku för att möta upp Gustav. De har verkligen hus på landsbygden som ser ut som tempel, ni vet med taken. Och sen hänger alla tvätt på gården och balkongen. Överallt. De har väl inga torkrum stackarna. Inga höghus än. Men alla fula byggställningar/elstolpar/kranar etc i stål målas röda och vitrandiga. En trend vi borde ta till sverige. Det blir så mycket trevligare.

Tillbaka på jobbet

Och det finns åter tid till slösurfning på youtube.

Jag vet inte om det är nyttigt att gilla det här. Men det är så töntigt vackert, jag vill vara en utav dem, de verkar ha så trevligt. Och att det är fyra röster i världsklass gör ju inte saken sämre.



Och en liten bonus. Hur kan man säga nej till en duett mellan Morrissey och Siouxie Sioux? Två otroligt smäktande röster. Man smälter.

Det finaste

på länge