Det är jobbigt när kommer hem sådär tidigt en lördagskväll för att man är lite för trött, och så hör man den där låten i hörlurarna. Den där låten som blir helt jävla rätt, men helt jävla fel. Och man står framför spegeln och känner att det saknas något.
And I'm too afraid, much too afraid to fall for anything
And I'm too afraid, much too afraid to sing, to sing
(Stars, "Don't Be Afraid To Sing")
Och man känner sig sådär härligt pretto, men just då betyder det allt. Och man lyssnar på den om och om igen.
I onsdags så sprang jag mot spårvagnen som började köra iväg, och man får den där fanfanfan känslan. Men så stannar han och öppnar dörren. Då blir allt bra igen. Människor är bra ändå. Och tack Emily för att du står upp för mig, där jag inte vågar, ikväll på Kellys var den senaste av alla gånger. Och Ida också, i somras på Flygarns Haga tex. Jag måste lära mig själv.
And I'm too afraid, much too afraid to fall for anything
And I'm too afraid, much too afraid to sing, to sing
3 kommentarer:
i vissa situationer är det bäst att vika ned sig.
och springa till vagnen är super-b.
åh läskigt jag har skrivit en låt med nästan samma text. fast precis tvärt om!
ida th. en dag kommer det sluta med att alla känner b-patrik.
dock kan jag inte kommentera i din blogg för jag har inte blogspot. må bra.
och du också b-patrik.
Skicka en kommentar